Tilla. Lilla Tilla. Hon är ju den mysigaste katt man kan tänka sig. Kommer och sätter sig med mig när jag har datorn på köksbordet. Inte bredvid datorn, utan på. Såklart. Hon börjar spinna bara av tanken på att kanske bli klappad, så det är ett litet tröskverk som kommer brummandes. Sen spinner hon i säkert en halvtimma innan hon somnar!

Hon har blivit varmare i färgerna. När hon kom för en dryg månad sen så kändes hon gråare. Nu kan man nästan inte skilja Messi och Tilla åt när de kommer promenerandes här hemma. Hon har också ett sätt att närma sig Messi på som är ganska intressant. Nästan alltid sveper hon med sin lilla svans över Messis rygg när de möts. Det är helt säkert nån sorts signal om nåt. Kanske bara ett hej. Eller så handlar det om samma sak som katterna gör när de stryker sig mot människors ben – att de markerar med sin doft på ett diskret sätt.

Det är väl egentligen bara två små saker som oroar oss med Tilla. Det ena är en yngre katts okänslighet med ändå yngre katter. Tilla är ibland lite hårdhänt, nej, hårdtassad, i sin behandling av kattungarna. Hon slickar dem vildsint och nafsar dem i öronen och drar iväg en nyfiken tass för att undersöka om de reagerar. Jag hoppas att det stärker ungarna och att de inte blir rädda. Fast jag är emot aga 🙂

Det andra orosmomentet är att Tilla gillar att snutta på Messi när hon inte har ungarna hos sig. Vi tar alltid bort henne. Men vi är inte med dem hela dagarna, även om jag är hemma en hel del. Jag fylls av tre känslor när jag ser beteendet. 1) Det är ganska rart. De har det mysigt tillsammans. 2) Panik! Småkatterna behöver maten 3) Messi kan inte ge mat till fler än sina ungar eftersom det tär nåt enormt på henne att ge di. Messi har gått ner ganska mycket i vikt, trots att hon äter hejdlöst mycket hela dagarna. Jag hoppas dock att de här mysstunderna snart är förbi. I nästa vecka är det dags att börja med ”extern mat” för kattungarna. Det ska bli roligt att se hur de reagerar på det! Hur som helst så vill jag inte att Messis hälsa tar stryk bara för att Tilla ska mysa. På det sättet, i alla fall.

Så har vi de små ulltottarna. På lördag kommer en uppfödarkollega som ska kolla hur det egentligen står till med könen på katterna. Vi tror, just idag, att vi har fem honor och en hane. Vi är dessutom ganska säkra på att vi har en goldenkatt (se katt #1 på kullsidan). Just idag tror vi att det är en hona, inte en hane. Vi behöver även veta vilken, eller vilka, av katterna som har bäst förutsättningar för att gå i avel. Att ha en katt som går i avel betyder inte att den är finare, smartare eller snällare än nån av sina kullsyskon, bara att den katten bäst kan föra de bästa egenskaperna för Sibirisk katt vidare. Det visar sig ju att en katt som gillas av domare på en utställning oftare har lite mer extrema drag än en som egentligen ser ut som rasstandarden anger. Det är förmodligen lättare att bedöma de saker som är lite ”överdrivna” – ögon, öron, kroppsstorlek, pälskvalitet etcetera.

Vi har även tagit ut bolådan från Dantes rum och har den nu i inhägnad i kattungehage mellan köket och vardagsrummet (öppen planlösning) för att de ska kunna kravla sig ut från sitt lilla hem när de vill. De är inte så bra på att komma ut ur lådan mer än av misstag ännu. De är bättre på att ta sig in i bolådans trygghet igen när de har blivit uttagna av oss i hagen.

Dante satt en lång stund med kattungarna nu på kvällen. Samtidigt som han la näsan i några av ungarnas päls sa han ”Jag älskar de här katterna!” Ser redan nu framför mig hur svårt det kan bli att skiljas från dem. För oss allihop. De har ju sina personligheter. Några drag är redan ganska tydliga hos vissa av ungarna.

Återkommer på lördag när vi kanske vet mer om sakernas tillstånd!