Vi har alltså fem små katter. De är så vanvettigt söta att man smäller av. De luktar gott. De växer bra. Och de har fått namn.
I morgon kommer det bilder på dem, men vi kan ju nämna dem vid namn redan nu – flickorna som heter Florida, Mississippi och Hawaii. Pojkarna som fått namnen Texas och Kansas.
Våra kattungar har verkligen två mammor. Messi, som är deras biologiska mamma och som ger dem mat, och Tilla som tror att hon är mamma.
Messi tycks veta att det inte är nån idé att kuttra med ungarna ännu – de kommer ju ändå inte att vare sig se eller höra förrän om kanske en vecka. Tilla däremot, hon pratar med ungarna på ett alldeles speciellt sätt. Hon ligger och värmer dem. Och – hon promenerar iväg med dem i munnen. Hon vill hitta ett nytt ställe att bo på. Dantes säng har varit poppis. Dante har flera nätter vaknat av att det piper i påslakanet där Tilla bestämt att det är tryggt. Dessvärre har vi konstaterat att Messi inte kan räkna, så när lilla kattungen ligger och piper inne i påslakanet så hör hon inte det och märker alltså inte att det är en unge för lite hos henne. Och Tilla glömmer liksom bort att hon just har stulit en unge. Sånt kan oroa. Så Per har varit hemma en och en halv dag.
Sen flyttade vi bolådan till annat ställe efter det att Messi, Tilla och en av ungarna flyttat till Pers strumplåda. Samtidigt sov de andra fyra ungarna gott i bolådan. Nu hoppas vi att flytten hjälper de större katterna att tro att rovdjuren ska hålla sig borta.
Den här bilden tog jag i morse innan jag gick till jobbet. Våra fina kattmammor.
Tilla och Messi