Sinnebilden av att ha katt är för mig att den ligger i knät när man sitter i en fåtölj med en god bok och en kopp te. Och så kan det vara. De tillfällena skänker stor lycka!
Lika glad blir jag när Tilla nu kommer med sin lilla ulliga päls och pipiga stämma halv sju på morgonen en söndag och burrar in sitt lilla huvud i min hand. ”Hej och godmorgon! Här är jag och jag vill mysa. Hallå? VAKNA! Pip-pip. Nähä. Om jag slickar lite på din hand? Vaknar du då? Eller om jag piper dig i örat? Eller om jag klättrar över hela dig? Att försöka med Per är lönlöst. Han sover ju bara vidare. Men du kikade lite på mig. Jag såg det! Du VILL leka även om du inte riktigt vet om det än. Pip-pip. Titta! Jag kan krypa in under täcket. Bara tanken på att bli klappad och ligga nära får mig att spinna. Såja! Nu klappar du mig ordentligt. Nej. Sluta inte. För nu ska du klappa mig … och jag ska spinna … och låta huvudet falla bakåt … och sen, när jag sover ordentligt – när jag har slutat spinna. Då kan du få sova igen.” Så somnar vi om. Båda har fått en riktigt bra start på dagen!
Senare när jag kommer ut i hallen så skiljer sig ordningen i hallen från hur det brukar vara. Tilla har nämligen förvisat Messi från sin hallmatteplats till annan plats i hallen. Vi får väl se vem som vinner kampen om mattan framöver …
Till vänster – Tilla på hallmattan
Uppe till höger – Messi förvisad till annat ställe i hallen
Nere till höger – ordningen återställd, Messi tillbaka på hallmattan