Nu har Tilla kommit in i den där perioden när hon tycker att kattungarna lever farligt i bolådan och måste flyttas till nåt annat ställe. Så hon tar dem i nackskinnet och drar iväg med dem. Hon måste börja om flera gånger eftersom de nu mer väger en del, så hon pausar på vägen, tar nytt grepp och fortsätter den mer eller mindre planlösa promenaden mot skyddat område.
I början av veckan stod klädkammardörren öppen (vi håller ju på att flyttstäda inför visning av lägenheten) och vips så var det bara två kattungar i bolådan, den tredje hade fått flytta med mamma djupt in i klädkammaren. Igår fick en tillfälligt flytta in i en garderob. Utan sin mamma. Jag såg henne vid ett tillfälle traska iväg med en av de ganska tunga ungarna i munnen ut mot hallen, sen måste hon ha insett att det liksom inte fanns nåt bättre än bolådan, så hon gick tillbaka med den pipande ungen.
Men det är inte bara Tilla som har instinkter. Häromdagen satt jag i köket när jag hörde Per viskropa ”Johanna, ko-om” inifrån sovrummet. Innan jag kom fram hörde jag ett märkligt ljud och när jag såg det jag såg så höll jag på att skratta ihjäl mig. För där låg Per på sängen, med en kattunge på bröstet, och spann. Alltså, Per spann. ”Den blir lugn av det!” konstaterade han nöjt.
Var ska detta sluta???
På söndag har vi som sagt visning av lägenheten och då ska vi, och katterna, utrymma hemmet. Vi tänkte introducera källaren för kattungarna. Ja – de kommer självklart att vara i bolådan, men ändå. Ingen hejd på äventyren …
