Vi har haft några knepiga dagar här i Sjöstan.
I fredags kväll, när Tilla skulle hoppa över ”gallret” som hindrar kattungarna från att ta alltför långa promenader från hembyn/bolådan, så fastnade hon med ena baktassen, fastnade och blev hysteriskt orolig och skrek som en besatt. Samtidigt som det här hände gav Messi småungarna mat och hon blev rejält stressad hon också. Messi blev galen och gav sig på Tilla. Jagade henne genom lägenheten, gjorde bara stopp för superattacker. Båda skrek och Tilla sprang upp i klätterträdet och kastade sig handlöst mot ett fönster när Messi kom efter. Per hanterade situationen galant medan jag stod i ett hörn utom synhåll och darrade. Tilla gömde sig morrande under vår säng och när Messi hittade henne, la hon sig en meter ifrån bara för att stirra ut Tilla. Min tolkning av händelsen är att Messi trodde att Tilla, världens bästa nanny, plötsligt ville ungarna illa, tog det säkra före det osäkra och visade upp sina beskyddande modersinstinkter med besked. Samtidigt så tror såklart Tilla att det var Messi som skadade henne. Ja, vi hade blod i hela lägenheten, en klo hade lossnat.
Vi bestämde oss för att skilja dem åt, så Tilla fick tillbringa natten hos oss, medan Messi har kattungarna och övriga lägenheten. Tilla sov, precis som Per och jag, mycket dåligt den natten. Messi hade knappt ätit nåt under natten. Oroande eftersom hon ger di till fem kattungar. Man kan få magsår för mindre.
Igår morse kom Messi in i sovrummet. Det ledde till ytterligare jakt i lägenheten. Per redde ut. Tillsammans med Dante. Jag darrade i annat hörn av lägenheten.
…
Och nu måste jag nästan förklara en sak. Innan Messi flyttade hem till oss, så hade jag aldrig haft katt. Jag såg på dem som vackra, men opålitliga, djur. Oroade mig för bett och att de skulle rivas och ha bakåtslickade argöron och fräsa dagarna i ända. Det har ju ALDRIG hänt. Förrän nu. Och plötsligt kommer såklart den där oron tillbaka. Den där man ska hantera arga katter. Jag blir rädd. Jag är lite rädd för alla djur inser jag. Herregud. Måste jag gå i djurterapi nu? Alltså, jag kan klappa en orm och hålla en spindel utan att blinka, så det är inte sånt jag är rädd för. Jag är rädd för djupa bett och ohyra. Löss och skabb och allmänna bakterier.
…
Per har tagit några promenader med Tilla i famnen i lägenheten. Messi följer efter om en hund (eller Sibirisk katt) och vakar över den morrande Tilla. Och Tilla, som är instängd i ett rum hela nätterna blir mer och mer kärlekstörstande och saknar oss varenda sekund vi inte är med henne. Hon krafsar, klolöst, på dörren och jamar som en tossa. Messi sitter utanför och försöker stirra hål i dörren och jag är SÅ tacksam att ingen av dem ännu har försökt sig på att kasta sig mot dörrhandtaget.
När vi går in till Tilla, så motar vi bort Messi och nu är det istället HON som fräser och fånar sig, mot Tilla. Tilla darrar.
For the record – båda äter igen.
Nu snurrar ett antal tankar. Hur ska vi få ihop katterna igen? Hur ska vi tänka med kattungarna? De är bara tre veckor gamla – det är ju en hel evighet tills de ska flytta hemifrån. För det är klart att vi inte vill stressa Messi i onödan. Ska vi köra tricket med att ha Tilla i bur och låta henne och Messi fräsa av sig och sen släppa ut Tilla? Ska vi ha Messi i sovrummet en stund och låta Tilla skutta i hela övriga lägenheten ett tag? Ska nån av de äldre sönerna få ta hand om Tilla ett tag? Ska vi släppa ihop dem och låta dem slåss klart? Ska vi sätta dem i varsin bur och åka lite bil med dem? Nej. vi har kattungar. Många av de saker vi hade kunnat göra annars faller bort. Vi vill inte riskera att nåt går fel. Kattpsykolog?
Och nu när jag skriver det här, så blir jag lika ledsen som Dante var igår när han och Per (eftersom jag inte grejade det) skulle rengöra Tillas skadade tass(ar) med koksaltlösning, han kom ut och grät för Tillas skull, för Messis skull och för kattungarnas skull. Och sin egen såklart. Det är så skittungt att de är arga på varandra. Vi som har haft ett snällt och vänligt katteri, med en stolt kattmamma och en vimsig, men vansinnigt söt och kärleksfull nanny (ibland tänker jag på Tilla som Lennie i Möss och människor av Steinbeck … Rar men omedveten om sin storlek.)
Tack och lov så finns det solsken i familjen också. Vi har ju fem kattungar. Världens finaste, om ni frågar mig. Vi har just satt upp den satans buren, som sagt, och jag ska fan stämma dem som har konstruerat den. Risken att skada sig på den, om man är katt, är stor. Det krävs ett sjudundrande skutt och jag minns att jag tänkte samma sak förra året, med Rymdkullen. Man kan ju inte alltid styra över hur en katt ska bete sig, så pallarna på båda sidor av gallret är inte till nån större hjälp …
Okej. Jag börjar om. Kattungarna är större och modigare nu. Tillräckligt stora för små promenader. Vi har därför på dagtid fällt ner ingångsluckan till bolådan. För att de ska kunna komma ner till golvet så har vi lagt en handduk som halkskydd, Hawaii, som är yngst och minst i kullen, är också modigast. Hon går både upp och ner när som helst. Ibland glömmer hon bort hur man kommer upp igen, men då lägger hon sig under ingången och väntar på bättre tider, till exempel att mamma ropar att det är mat!
Motorväg ut ur och in till bolådan
De andras personligheter är mer diffusa, men Texas är tröttast och sover gärna i utpräglad sibbestyle, med alla tassar och prickiga magen i vädret. Kansas verkar hungrigast. Florida är vingligast. Antagligen för att hon är störst och har svårt att få styr på magen :). Fantastiskt sött! Alla ungarna tittar gärna över bolådekanten och det är väldigt tydligt att de hör bra nu också. Dels för att Messi efter ungefär två veckor började ”tala” till dem, dels för att de reagerar på när man kommer och tittar på en med de oskyldigaste små ögon man kan tänka sig.
Fortsättning följer. Både om hur det går för de vuxna katterna och de små.
Texas sover. Ofta mer sibbestyle än här …
Florida
Mississippi
Kansas
Texas.
Hawaii
Det är väldigt svårt att ta bilder på kattungar, jag har sagt det förr. Kameran är kanske inte tillräckligt ljuskänslig. Jag kanske inte är tillräckligt snabb. Ibland när jag tittar på ungarna så väljer jag att vara där och då/här och nu, istället för att fotografera. Ledsen för det eftersom jag inte delar med mig. Men tacksam för min egen del.
Tilla
Messi
Messi och Kansas. Eller om det kanske är Florida?
Ursch vad jobbigt det är för er och jag tror att det blir bättre men det kan ta tid. Jag som alltid haft harmoni hemma med 5 katter sovande i en hög har också haft det tufft. Tog hem min foderkatt för 7 v sedan och har varit tvungen att stänga in henne på natten och när jag är borta. De har jagat varandra, morrat och fräst men det går bättre och bättre och nu är det bara några få gånger de ryker ihop. Så tyvärr måste jag omplacera Nina när kattungarna är 12 v. Håller tummar och tassar att Tilla och Messi snart blir vänner igen.
Och vi håller tummar och tassar för er skull också. Det är ju så himla trist när de inte har det bra ihop. Önskar att allt vore enkelt.
Fy, så himla jobbigt. Här hade vi också fyra rejäla kattslagsmål med alla våra fem katter inblandade när en envis främmande katthona bestämde sig för att sitta utanför vår altan. Tyvärr såg kattungarna det första slagsmålet och hörde de övriga. Det verkar vara glömt nu, för alla utom för kattungarnas mamma Iliana som fortfarande ör stressad och springer från fönster till fönster och morrar, morrar för minsta plötsliga ljud etc. Kattungarna verkar oberörda över hennes stress men man vet ju inte om det egentligen påverkar dem på något sätt ändå. Tänk, att så lite bkan ställa till med så mycket. Hoppas allt ordnar sig för er del mycket snart!
Jobbigt när oron kommer utifrån … Jag tror nog att kattungarna klarar sig. Det enda är att Messi plötsligt lämnar dem mitt i matningen – de ser sig sömndrucket och förvånat omkring när mjölkbaren dragit iväg. Men så gjorde Messi redan förra gången. Ringer det på dörren, eller om en påse öppnas – det kan ju vara nåt gott till henne – så lämnar hon sina förpliktelser av nyfikenhet. Tycker kattungarna här verkar vara lugna. Hoppas att dina också är, och fortsätter vara, det!
[…] Mer om varför finns att läsa här. […]
Stackars Tilla som varit ett sådant superstöd till Messi. Hoppas att de snart blir vänner igen, men skönt i allt det jobbiga att ungarna verkar ta det hela med ro. Ungarna är jättefina. Hawaii är vår favorit:)
Ja, det är synd om Tilla. Men det är också synd om Messi som har ”förlorat” sitt superstöd … Ungarna tittar som sagt mest på oss med sina mörka ögon och tänker nog att livet förmodligen är så här. Hawaii är verkligen jättesöt! lite hårigare än de andra och definitivt den som är modigast. Ett litet gulltroll!
Usch, vilken rysare! 🙁 Hoppas att tjejerna kommer till sans och de lugnar ner sig, för er alla skull. Särskilt Dante. Även vi har rätt spänt hemma – Mi-Ke gillar inte att Alisa har kattungar och är väldigt otrygg just nu. Det är inte lätt med vuxna honor och kattungar. Det är mycket känslor och instinkter inblandade. Johanna, håller tummarna för att du ska känna dig tryggare med era kissar och inte tappa tron på vänskapen med djur. De är snälla och kommer inte göra dig illa, inte avsiktligt i alla fall. Bra av Per att hantera situationen – de måste känna av att det finns en dominant ledare. Hoppas att ungarna glömmer snabbt all bråk, Otroligt söta är de! <3
Tack! Jo – det blir nog bättre och det är klart att det har med kattungarna att göra. Moderskänslor och wanna-be-moderskänslor. Tilla ligger tätt, tätt på natten och spinner som en liten utombordare. Väldigt rart! Trots allt. Och jag håller mig undan när det morras och fräser för mycket. Per tar de situationerna.
Gissa om barnen pratat om Texas……Tack för en mysig eftermiddag. De är så fina! Vi längtar tills det är dax för Sollan (Det verkar ju hon också, övertydlig med att hon är mogen för uppgiften :-)).
Mvh Familjen Åquist
Tack själva! Alltid trevligt att ses! Texas är väldigt fin. Så fin att vi ju tycker att det skulle vara roligt att ha honom till avel. Synd att han inte kan paras med halvsyrran Sol :). Hoppas att löpen lugnar ner sig snart och att Eskil står ut med henne när hon inte jamar järnet!